equiiss

Den andra hästen som fick en stor plats i mitt hjärta i ca. 3-4 år är Karamell. Han stod på ridskolan men är nu såld till en tjej som heter Åsa där han varit i ca. 1år.
Han är iaf en korsningsponny på 14/15 år, rödskäck är han. Världens finaste Karamell!



Jag kommer så väl ihåg dagen det bara klickade och jag visste att han var den hästen. Han var ganska sur, han trivdes inte att stå på ridskolan och han hade stått där rätt så länge. Han hotades gärna men han gjorde inte mycket dumt egentligen. Jag var iaf , som många andra, rädd för han. Men på en tävling på sommaren skulle Annie tävla honom och han fick stå i box i privatstallet. Henny och jag gick för att prata med Annie. Ut ur boxdörren kommer ett litet ponnyhuvud med öronen spetsade rakt fram. Han snusade på mig och slickade sedan mina händer. Då visste jag. Jag förstod att han inte var elak, han trivdes bara inte. Och efter det växte min kärlek för honom mer & mer.



Han var inte den lättaste i ridningen heller, han var trög oftast. Stel som attan också. Han gillade att hoppa men rida som fan fick man göra ändå. Varje gång jag ridit han var jag helt slut. Men jag kämpade på, varje gång. Så kom framgången. 2009 var jag och några kompisar på ridläger på ÖOR och jag hade Karamell. Vi red en dressyr & en hopplektion varje dag. Andra dagen, efter mycket kämpande & lösgörande, gick han där. Ni skulle bara veta vad paff jag blev! Hoppningen gick dock dåligt, han vägrade eller sprang förbi. Jag antar att jag var för trött för att kämpa. (tänk er att vi red ute, 20+ och ridit ett dressyrpass på en timma redan .. ;) ) Men sista dagen hade vi "hopptävling", och tro det eller ej (jag fattade det inte!) - jag kom tvåa. Då var jag stolt såklart. Efter flera misslyckade hopplektioner så kommer vi och klarar alla hinder, dessutom med bra tid!
Vi hade massa kul på det där lägret och jag var lycklig. Jag blev mer och mer övertygad över att han var the one.



I boxen var han som sagt inte så kul. Han hotade gärna med att sparka med bakbenen i luften eller hugga i luften och visa tänder. Öronen låg oftast bakåt också. Men vi kom faktiskt nära varandra. Han hotade inte mig längre, han förstod att det var inte värt det - jag brydde mig inte ju.
Han var en väldigt speciell ponny. Ett år var han världens underbaraste och hur snäll som helst och efter sommaren var han rena djävulen. Men det stoppade inte mig. Jag var med honom så ofta jag kunde.
Han var också svårtränsade, han slängde upp huvudet och vägrade ta bettet, huvudet flög upp och åt sidorna hela tiden. Han hatade det. Men efter ett par misslyckade gånger då jag fått hjälp och personerna som hjälpt mig stått och tryckt ner huvudet på honom blev jag less. Jag tyckte inte att det skulle tvinga ner huvudet på honom och tjurhålla han - fan heller! Så jag började kämpa själv, visst, i början tog det 5-10 minuter men jag ville inte ha hjälp. Och ni ska veta hur bra det slutade. Tillslut stod han faktiskt stilla då jag skulle tränsa. Eller neeej, nu ljuger jag. Han slängde upp huvudet 1gång men höll jag bara kvar tränset som vanligt så kom han ner efter en lite stund. Ni ska veta hur många gånger jag fick hjälpa till att tränsa den token. Nej, nu sitter jag här och skryter. Sorry, haha! Jag kom iaf fram till att problemet var att hans bett var vasst på ett ställe vilket ledde till sår i munnen ...




Han var den bästa jag hade, den enda som jag verkligen litade på av alla hästarna i stallet. Än fast han var som han var, konstigt att man faller för de hästar man hatade. Jag kom alltid till stallet med ett leende för jag visste att han fanns där. Och våra framgångar var grymma. Från att rida en ponny som var så stel så att han knappt böjde sig en mm på böjt spår till en ponny som gick där, så underbart, varje gång jag red han. Den känslan, att jag klarade det, den var grym. Och känslan av att höra "Ni passar så himla bra tillsammans!" av min ridlärare jag hade då, den känslan var helt jävla underbar.
Jag tjatade även som bara den att jag ville köpa han så gick ju inte det så bra, men han var verkligen den hästen.



En dag försvann min lycka, som ni kanske förstått. Det var en torsdag och jag hade bestämt mig att stanna hemma från stallet. När jag satt och såg på tv ringde Emma. "Du vet att Karamell är såld och åker ikväll va?" sa hon. Jag hade ingen aning. Jag hade inte fått veta ett piss. Först blev jag förbannad. Vafan berättade ingen för mig för?! Jag skyndade mig till stallet och så fort jag såg honom började tårarna rinna. Jag gick in och kramade honom, stod så i minst tio minuter. Jag sa hejda flera gånger och tillslut var han bara borta.
Dagen efter tog jag bort alla bilder på honom, jag raderade honom helt ur mitt liv. Vilket jag ångrar nu men jag klarade inte av att se honom.
På flera tävlingar på ÖOR har jag sett honom, det resulterar i att vi tittar på varandra i några sekunder innan jag skyndar mig därifrån. När han är inne på tävlingsbanan vill jag helst inte se men tvingar mig själv till det. Jag orkar inte visa mig svag, det var ju längesen. Men nu gör jag det. Han var den rätta för mig och jag saknar honom så.
Det värsta var nog ändå att jag fick veta det bara några timmar innan han for, fyfan ..