Hästarna i mitt liv - del 3 av 5
Och nu till den tedje hästen i mitt liv, den hästen som betyder allt för mig. Ni kan nog lista ut vem det är? Piccabbo såklart!
Han är ju som sagt ett mörkbrunt engelskt fullblod på 17 år, med ett hjärta i panna (viktig detalj förstår ni!). Han står på Alne Herrgård och ägs av Erica Frestadius.
Jag träffade denna buse den 14 september 2009. Ibörjan av vår tid så var han väldigt nervös och stressad, men när vi väl lärt känna varandra var han lugnet själv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom, ni vet redan allt? Men lite kan jag försöka få ner ..
Han är som sagt en väldigt snäll häst vid all hantering och ridning, han skulle aldrig göra något dumt. Dock kan han bli väldigt stressad och pigg om man själv inte har tänkarna där och tänker på vad man gör. Därför är han en såpass bra häst för mig, han får mig att fokusera och glömma precis allt annat.
Nej, vill ni läsa mer kan ni läsa här och här . Känns som jag skrivit allt om han massa gånger så jag tänker inte lägga ner så mycket mer på detta ;)
Han är ju som sagt ett mörkbrunt engelskt fullblod på 17 år, med ett hjärta i panna (viktig detalj förstår ni!). Han står på Alne Herrgård och ägs av Erica Frestadius.
Jag träffade denna buse den 14 september 2009. Ibörjan av vår tid så var han väldigt nervös och stressad, men när vi väl lärt känna varandra var han lugnet själv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom, ni vet redan allt? Men lite kan jag försöka få ner ..
Han är som sagt en väldigt snäll häst vid all hantering och ridning, han skulle aldrig göra något dumt. Dock kan han bli väldigt stressad och pigg om man själv inte har tänkarna där och tänker på vad man gör. Därför är han en såpass bra häst för mig, han får mig att fokusera och glömma precis allt annat.
Nej, vill ni läsa mer kan ni läsa här och här . Känns som jag skrivit allt om han massa gånger så jag tänker inte lägga ner så mycket mer på detta ;)
Hästarna i mitt liv - del 2 av 5
Den andra hästen som fick en stor plats i mitt hjärta i ca. 3-4 år är Karamell. Han stod på ridskolan men är nu såld till en tjej som heter Åsa där han varit i ca. 1år.
Han är iaf en korsningsponny på 14/15 år, rödskäck är han. Världens finaste Karamell!
Jag kommer så väl ihåg dagen det bara klickade och jag visste att han var den hästen. Han var ganska sur, han trivdes inte att stå på ridskolan och han hade stått där rätt så länge. Han hotades gärna men han gjorde inte mycket dumt egentligen. Jag var iaf , som många andra, rädd för han. Men på en tävling på sommaren skulle Annie tävla honom och han fick stå i box i privatstallet. Henny och jag gick för att prata med Annie. Ut ur boxdörren kommer ett litet ponnyhuvud med öronen spetsade rakt fram. Han snusade på mig och slickade sedan mina händer. Då visste jag. Jag förstod att han inte var elak, han trivdes bara inte. Och efter det växte min kärlek för honom mer & mer.
Han var inte den lättaste i ridningen heller, han var trög oftast. Stel som attan också. Han gillade att hoppa men rida som fan fick man göra ändå. Varje gång jag ridit han var jag helt slut. Men jag kämpade på, varje gång. Så kom framgången. 2009 var jag och några kompisar på ridläger på ÖOR och jag hade Karamell. Vi red en dressyr & en hopplektion varje dag. Andra dagen, efter mycket kämpande & lösgörande, gick han där. Ni skulle bara veta vad paff jag blev! Hoppningen gick dock dåligt, han vägrade eller sprang förbi. Jag antar att jag var för trött för att kämpa. (tänk er att vi red ute, 20+ och ridit ett dressyrpass på en timma redan .. ;) ) Men sista dagen hade vi "hopptävling", och tro det eller ej (jag fattade det inte!) - jag kom tvåa. Då var jag stolt såklart. Efter flera misslyckade hopplektioner så kommer vi och klarar alla hinder, dessutom med bra tid!
Vi hade massa kul på det där lägret och jag var lycklig. Jag blev mer och mer övertygad över att han var the one.
I boxen var han som sagt inte så kul. Han hotade gärna med att sparka med bakbenen i luften eller hugga i luften och visa tänder. Öronen låg oftast bakåt också. Men vi kom faktiskt nära varandra. Han hotade inte mig längre, han förstod att det var inte värt det - jag brydde mig inte ju.
Han var en väldigt speciell ponny. Ett år var han världens underbaraste och hur snäll som helst och efter sommaren var han rena djävulen. Men det stoppade inte mig. Jag var med honom så ofta jag kunde.
Han var också svårtränsade, han slängde upp huvudet och vägrade ta bettet, huvudet flög upp och åt sidorna hela tiden. Han hatade det. Men efter ett par misslyckade gånger då jag fått hjälp och personerna som hjälpt mig stått och tryckt ner huvudet på honom blev jag less. Jag tyckte inte att det skulle tvinga ner huvudet på honom och tjurhålla han - fan heller! Så jag började kämpa själv, visst, i början tog det 5-10 minuter men jag ville inte ha hjälp. Och ni ska veta hur bra det slutade. Tillslut stod han faktiskt stilla då jag skulle tränsa. Eller neeej, nu ljuger jag. Han slängde upp huvudet 1gång men höll jag bara kvar tränset som vanligt så kom han ner efter en lite stund. Ni ska veta hur många gånger jag fick hjälpa till att tränsa den token. Nej, nu sitter jag här och skryter. Sorry, haha! Jag kom iaf fram till att problemet var att hans bett var vasst på ett ställe vilket ledde till sår i munnen ...
Han var den bästa jag hade, den enda som jag verkligen litade på av alla hästarna i stallet. Än fast han var som han var, konstigt att man faller för de hästar man hatade. Jag kom alltid till stallet med ett leende för jag visste att han fanns där. Och våra framgångar var grymma. Från att rida en ponny som var så stel så att han knappt böjde sig en mm på böjt spår till en ponny som gick där, så underbart, varje gång jag red han. Den känslan, att jag klarade det, den var grym. Och känslan av att höra "Ni passar så himla bra tillsammans!" av min ridlärare jag hade då, den känslan var helt jävla underbar.
Jag tjatade även som bara den att jag ville köpa han så gick ju inte det så bra, men han var verkligen den hästen.
En dag försvann min lycka, som ni kanske förstått. Det var en torsdag och jag hade bestämt mig att stanna hemma från stallet. När jag satt och såg på tv ringde Emma. "Du vet att Karamell är såld och åker ikväll va?" sa hon. Jag hade ingen aning. Jag hade inte fått veta ett piss. Först blev jag förbannad. Vafan berättade ingen för mig för?! Jag skyndade mig till stallet och så fort jag såg honom började tårarna rinna. Jag gick in och kramade honom, stod så i minst tio minuter. Jag sa hejda flera gånger och tillslut var han bara borta.
Dagen efter tog jag bort alla bilder på honom, jag raderade honom helt ur mitt liv. Vilket jag ångrar nu men jag klarade inte av att se honom.
På flera tävlingar på ÖOR har jag sett honom, det resulterar i att vi tittar på varandra i några sekunder innan jag skyndar mig därifrån. När han är inne på tävlingsbanan vill jag helst inte se men tvingar mig själv till det. Jag orkar inte visa mig svag, det var ju längesen. Men nu gör jag det. Han var den rätta för mig och jag saknar honom så.
Det värsta var nog ändå att jag fick veta det bara några timmar innan han for, fyfan ..
Han är iaf en korsningsponny på 14/15 år, rödskäck är han. Världens finaste Karamell!
Jag kommer så väl ihåg dagen det bara klickade och jag visste att han var den hästen. Han var ganska sur, han trivdes inte att stå på ridskolan och han hade stått där rätt så länge. Han hotades gärna men han gjorde inte mycket dumt egentligen. Jag var iaf , som många andra, rädd för han. Men på en tävling på sommaren skulle Annie tävla honom och han fick stå i box i privatstallet. Henny och jag gick för att prata med Annie. Ut ur boxdörren kommer ett litet ponnyhuvud med öronen spetsade rakt fram. Han snusade på mig och slickade sedan mina händer. Då visste jag. Jag förstod att han inte var elak, han trivdes bara inte. Och efter det växte min kärlek för honom mer & mer.
Han var inte den lättaste i ridningen heller, han var trög oftast. Stel som attan också. Han gillade att hoppa men rida som fan fick man göra ändå. Varje gång jag ridit han var jag helt slut. Men jag kämpade på, varje gång. Så kom framgången. 2009 var jag och några kompisar på ridläger på ÖOR och jag hade Karamell. Vi red en dressyr & en hopplektion varje dag. Andra dagen, efter mycket kämpande & lösgörande, gick han där. Ni skulle bara veta vad paff jag blev! Hoppningen gick dock dåligt, han vägrade eller sprang förbi. Jag antar att jag var för trött för att kämpa. (tänk er att vi red ute, 20+ och ridit ett dressyrpass på en timma redan .. ;) ) Men sista dagen hade vi "hopptävling", och tro det eller ej (jag fattade det inte!) - jag kom tvåa. Då var jag stolt såklart. Efter flera misslyckade hopplektioner så kommer vi och klarar alla hinder, dessutom med bra tid!
Vi hade massa kul på det där lägret och jag var lycklig. Jag blev mer och mer övertygad över att han var the one.
I boxen var han som sagt inte så kul. Han hotade gärna med att sparka med bakbenen i luften eller hugga i luften och visa tänder. Öronen låg oftast bakåt också. Men vi kom faktiskt nära varandra. Han hotade inte mig längre, han förstod att det var inte värt det - jag brydde mig inte ju.
Han var en väldigt speciell ponny. Ett år var han världens underbaraste och hur snäll som helst och efter sommaren var han rena djävulen. Men det stoppade inte mig. Jag var med honom så ofta jag kunde.
Han var också svårtränsade, han slängde upp huvudet och vägrade ta bettet, huvudet flög upp och åt sidorna hela tiden. Han hatade det. Men efter ett par misslyckade gånger då jag fått hjälp och personerna som hjälpt mig stått och tryckt ner huvudet på honom blev jag less. Jag tyckte inte att det skulle tvinga ner huvudet på honom och tjurhålla han - fan heller! Så jag började kämpa själv, visst, i början tog det 5-10 minuter men jag ville inte ha hjälp. Och ni ska veta hur bra det slutade. Tillslut stod han faktiskt stilla då jag skulle tränsa. Eller neeej, nu ljuger jag. Han slängde upp huvudet 1gång men höll jag bara kvar tränset som vanligt så kom han ner efter en lite stund. Ni ska veta hur många gånger jag fick hjälpa till att tränsa den token. Nej, nu sitter jag här och skryter. Sorry, haha! Jag kom iaf fram till att problemet var att hans bett var vasst på ett ställe vilket ledde till sår i munnen ...
Han var den bästa jag hade, den enda som jag verkligen litade på av alla hästarna i stallet. Än fast han var som han var, konstigt att man faller för de hästar man hatade. Jag kom alltid till stallet med ett leende för jag visste att han fanns där. Och våra framgångar var grymma. Från att rida en ponny som var så stel så att han knappt böjde sig en mm på böjt spår till en ponny som gick där, så underbart, varje gång jag red han. Den känslan, att jag klarade det, den var grym. Och känslan av att höra "Ni passar så himla bra tillsammans!" av min ridlärare jag hade då, den känslan var helt jävla underbar.
Jag tjatade även som bara den att jag ville köpa han så gick ju inte det så bra, men han var verkligen den hästen.
En dag försvann min lycka, som ni kanske förstått. Det var en torsdag och jag hade bestämt mig att stanna hemma från stallet. När jag satt och såg på tv ringde Emma. "Du vet att Karamell är såld och åker ikväll va?" sa hon. Jag hade ingen aning. Jag hade inte fått veta ett piss. Först blev jag förbannad. Vafan berättade ingen för mig för?! Jag skyndade mig till stallet och så fort jag såg honom började tårarna rinna. Jag gick in och kramade honom, stod så i minst tio minuter. Jag sa hejda flera gånger och tillslut var han bara borta.
Dagen efter tog jag bort alla bilder på honom, jag raderade honom helt ur mitt liv. Vilket jag ångrar nu men jag klarade inte av att se honom.
På flera tävlingar på ÖOR har jag sett honom, det resulterar i att vi tittar på varandra i några sekunder innan jag skyndar mig därifrån. När han är inne på tävlingsbanan vill jag helst inte se men tvingar mig själv till det. Jag orkar inte visa mig svag, det var ju längesen. Men nu gör jag det. Han var den rätta för mig och jag saknar honom så.
Det värsta var nog ändå att jag fick veta det bara några timmar innan han for, fyfan ..
Hästarna i mitt liv - del 1 av 5
Ledsen att det inte är bilder, men de gick inte att spara de josse skickade och jag orkar inte vänta längre, tycker ni kan få det nu så, njut! Nästa ska jag börja skriva på nu :)
Den första hästen som fick en stor plats i mitt hjärta heter Hunter och han har fortfarande en stor plats i mitt hjärta. Han är en New Forest c-ponny på 19 år. Han är en brun, tjock, lurvig, sur liten ponny som alla älskar!
Han är en perfekt nybörjarponny och det var så jag fastnade för honom, dock är han en väldigt sur liten kille i spiltan men jag vande mig.
Jag slutade gilla denna ponny efter något år då Karamell kom in i mitt hjärta och det är först nu jag förstått hur galet mycket jag saknat Hunter. Han är en underbar liten lurv som gör som man vill dock har han sina knep så att han ska slippa göra saker men man lär sig!
Min stora önskan är ändå att köpa Hunter, jag vill så gärna få bort han från ridskolan då jag anser att han stått där alldeles för länge. Jag skulle vilja köpa honom och bara låta han va. Låta honom gå och chilla, rida två/tre dagar i veckan och annars bara ta mysiga skogspromenader och köra NH osv .. Hur mysigt skulle inte det vara? Hade jag pengarna skulle jag inte tveka en enda sekund för den här ponnyn är något alldeles extra - tro mig.
Hunter är värd allt i världen för att han gjort så många små nybörjare lyckliga. Jag menar hur många har inte hoppat sitt första hopp på honom? Hur många har inte galopperat för första gången på honom? Hur många har inte lärt sig allt av denne ponny? Nej, han är verkligen värd guld.
Dock kanske det inte var detta jag skulle skriva om? Nej, jag vet inte.. Jag har inte massa hundratals minnen med Hunter för på tiden jag gillade honom var jag kanske 9-10-11 så ja . Men några har jag nog. Som när jag ramlade av honom, första gången jag flög av. Vi galopperade och han tvärstannade så jag flög över halsen och slog rumpan, gud vad jag grät, haha! Och alla gånger jag suttit inne hos honom och han vänligt kommer och snusar efter godis från topp till tå på en och sedan lägger huvudet i famnen på en. Är inte det fina minnen så säg!
Hunter var min drömponny då jag var liten, det är han fortfarande fast inte så som jag såg han då. Han är min drömponny nu som en mysig kille som jag kan ha bara som en bästa vän, förr var han min drömponny på så sätt att vi skulle göra allt. Tävla, vinna och hela köret. Jag älskar den här ponnyn av hela mitt hjärtat, om och om igen.♥
Den första hästen som fick en stor plats i mitt hjärta heter Hunter och han har fortfarande en stor plats i mitt hjärta. Han är en New Forest c-ponny på 19 år. Han är en brun, tjock, lurvig, sur liten ponny som alla älskar!
Han är en perfekt nybörjarponny och det var så jag fastnade för honom, dock är han en väldigt sur liten kille i spiltan men jag vande mig.
Jag slutade gilla denna ponny efter något år då Karamell kom in i mitt hjärta och det är först nu jag förstått hur galet mycket jag saknat Hunter. Han är en underbar liten lurv som gör som man vill dock har han sina knep så att han ska slippa göra saker men man lär sig!
Min stora önskan är ändå att köpa Hunter, jag vill så gärna få bort han från ridskolan då jag anser att han stått där alldeles för länge. Jag skulle vilja köpa honom och bara låta han va. Låta honom gå och chilla, rida två/tre dagar i veckan och annars bara ta mysiga skogspromenader och köra NH osv .. Hur mysigt skulle inte det vara? Hade jag pengarna skulle jag inte tveka en enda sekund för den här ponnyn är något alldeles extra - tro mig.
Hunter är värd allt i världen för att han gjort så många små nybörjare lyckliga. Jag menar hur många har inte hoppat sitt första hopp på honom? Hur många har inte galopperat för första gången på honom? Hur många har inte lärt sig allt av denne ponny? Nej, han är verkligen värd guld.
Dock kanske det inte var detta jag skulle skriva om? Nej, jag vet inte.. Jag har inte massa hundratals minnen med Hunter för på tiden jag gillade honom var jag kanske 9-10-11 så ja . Men några har jag nog. Som när jag ramlade av honom, första gången jag flög av. Vi galopperade och han tvärstannade så jag flög över halsen och slog rumpan, gud vad jag grät, haha! Och alla gånger jag suttit inne hos honom och han vänligt kommer och snusar efter godis från topp till tå på en och sedan lägger huvudet i famnen på en. Är inte det fina minnen så säg!
Hunter var min drömponny då jag var liten, det är han fortfarande fast inte så som jag såg han då. Han är min drömponny nu som en mysig kille som jag kan ha bara som en bästa vän, förr var han min drömponny på så sätt att vi skulle göra allt. Tävla, vinna och hela köret. Jag älskar den här ponnyn av hela mitt hjärtat, om och om igen.♥
