equiiss

Som sagt var jag till Alne igår. For sex också hämtade vi upp Julia, så vi var på stallet runt tjugo över. Satt lite inne i sadelkammaren och snackade sen gick vi ut till hästarna. När vi gick mot hagarna stod P och åt en bit bort, jag visslade och ropade på han. Då tittar han upp och tittar på mig ett bra tag, skyndade mig in i hagen och kramade om honom. Gosh vad jag saknat honom! Vi mös massa sen gick vi till Sudden och ja. Vi gjorde inte så mycket faktiskt, haha.
Pratade med Erica också, och igår hade hans sår varit helt öppet .. Fan nu får han bli frisk, vill inte ha det såhär igen.

Igen? Hm, ni vet nog inte hur mycket jag gått igenom med den här hästen. Alltid då allt går bra ska något hända. Jag menar, som nu. Jag red han veckan han kom till Alne, på torsdagen. Fredag skulle jag rida igen, då hade han ett sår på vänster bak. No big deal ju, tvättade det och smorde på jodopax. Lät honom stå ändå, för säkerhetsskul. När jag sedan smsade med Erica på söndagen hade han trampat sig på höger fram. Han flyttade till Alne 28 Februari, fattar ni? Det är över en månad. Det läker inte. Ändå tvättas det varje dag. Vi tar hand om såret. Det ska läka. Varför läker det inte?! Allt som gick så bra i ridningen. Jag blev så inspirerad den torsdagen. Sen ... poff, borta.

Det är såklart jag inte bara tänker på att rida, absolut inte. Men det borde läka.
Jag njuter såklart av våra mysstunder i hagen, promenaderna i paddocken och det. Men jag vill att han ska bli bra. Vill inte att det ska bli en period där han går halt varannan vecka igen, för så var det nästan förra vintern. Vi skulle ju börja bygga upp allt igen, musklerna och hela köret. Sen blir han dålig. Håller modet uppe, det kommer bli bra. Eller hur?



we're not perfect, but who is? Vi jobbar på det iaf, loveu