Min & P's historia ღ
Ja, som ni antagligen förstår av rubriken så ska ni nu få läsa om min och P's historia, hur allt började, vad vi gått igenom och allt. Det kan bli långt, beroende på hur förklarande jag vill skriva, så orkar ni inte läsa hela så vet ni nu ;-)
Allt började iaf en kylig septemberkväll , det var en Måndag, den 14 September 2009 för att vara exakt. Henny & jag stod och snackade, jag var så förbannat sugen på att ha en häst att bara pyssla om och så. Helt plötsligt kommer Henny på att det faktiskt finns en häst på stallet, han brukade nästan alltid stå ute långt in på kvällen ensamen för hans ägare jobbade länge, senare skulle det visa sigg att hon jobba hela 10mil bort på en skola i Sollefteå. Iaf så skulle jag ta hennes, jag smög blygt in i privatstallet och tittade mig omkring, där - tredje boxen till vänster var det. Snabbt knappade jag in numret på mobilen och skyndade mig ut till Henny igen. Sen kom den svåra delen, där jag skulle skriva till henne, allt lät ju sååå dumt? Henny tog då min mobil och skrev, sedan frågade hon mig om det blev bra. Ett "mm" var nog allt jag fick ur mig, så nervös som jag var. En halvtimme senare ungefär fick jag svar, "Det där låter intressant. Kan vi ses ikväll? :)" stod det, exakt vad jag svarade vet jag inte men ett "ja" iaf. Tiden gick och runt åtta var hon där .. Henny stod nog och "skrek" på mig i en kvart för att jag skulle våga gå till henne, tillslut gick jag. Hon stod och mockade, med ryggen vänd mot mig. "Hej .." fick jag ur mig tillslut. Hon vände sig om "Hej! Är det du som är Agnes?" sa hon och log. Då rann all nervositet av mig nog, hon var så glad och hon såg så himla snäll ut. Vi pratade ett bra tag och sen skulle vi gå ut och hämta in Piccabbo. Jag fick ta honom, gud vad jag var nervös då. Haha! När jag gick därifrån var det iaf klart, jag hade nu en häst att ta hand om, det måste nog varit den lyckligaste dagen i mitt liv.
Varje dag i ca. 2 veckor var jag med honom, mockade, mös, tog promenader och borstade. Vi började känna varandra bättre och han blev allt lugnare i min närvaro. Så efter ungefär två veckor skulle jag få rida han, jag tror det var en torsdag. Jag minns iaf att jag borstade han typ fem gånger medans jag väntade på erica, haha .. Tillslut satt jag iaf på hans rygg oh shit vad nervös jag var. Vi fick till trav och skritt iaf och när jag skulle hoppa av tyckte jag det kändes sååå fel för han var så hög. Erica hjälpte mig ner, hahah!
Efter det red jag honom 1-2 gånger i veckan. Till vintern blev han halt så då fortsatte vi att bara mysa och gå korta promenader. När vi sedan skulle börja skritta igång honom igen var jag överlycklig. Vi började trava och tillslut kunde vi rida helt som vanligt igen, hur glad var inte jag då? I Januari (?) kom det som skulle förstöra allt det närmaste halvåret. Det var en fredag, jag hade ridit och gick ut ur ridhuset och skulle vända om och stänga dörren då han blev rädd för något och slet sig. Jag vänder mig om och ser hur hela hästen bara försvinner ner på golvet, jag kommer så väl ihåg hans vettskrämda ansikte .. Lika snabbt är han uppe igen och springer in i stallet, jag står kvar och känner hur tårarna kommer rinandes. Erica Lundqvist kom och jag föll ihop i hennes famn, hade hon inte kommit hade jag antagligen ramlat ihop på golvet. Hon tog mig till Piccabbo, Sandra hade tagit in honom i hans box. Jag grät nog i en timme, medans jag tog av honom grejerna, medans jag mockade. Hela jag bara skakade. Evelina kom, hon ringde Erica åt mig för jag klarade inte av att prata. Erica ringde upp mig senare på kvällen då jag lugnat mig. Dagen efter fick jag veta att han fått en lårkaka och han var typ svullen .. Någon vecka efter skulle Erica till USA och jag skulle ha Piccabbo. Den veckan hade jag sett fram emot och planerat sååå bra, nu kunde jag inte göra något av det , den tiden blev inte som planerat. Efter "olyckan" vågade jag mig upp på han kanske fem gånger men varje gång hade jag panik.
Så fram till Juli red jag inte, vi mös bara och så.
Juli så följde jag med Erica till Ann där han stod på sommarbete. Vi red då ut och ni förstår inte känslan jag hade då, galoppera på min bästa vän ute i skogen, rädslan var borta.
När han kom tillbaka igen började vi med NH och efter ett tag började jag rida honom igen. Det var nog först då vi började komma framåt med avslappning och sånt. Vi jobbar fortfarande på det men vi har såååå kul. Vi ska klara oss igenom allt, för vad som än händer vet jag att han alltid finns där och jag kommer stanna vid hans sida så länge jag får!
on the days I can't see your eyes,
I don't even want to open mine.
But there's really only one thing to say,
God damn you're beatiful to me,
Yes,
You're everything.
2009
Allt började iaf en kylig septemberkväll , det var en Måndag, den 14 September 2009 för att vara exakt. Henny & jag stod och snackade, jag var så förbannat sugen på att ha en häst att bara pyssla om och så. Helt plötsligt kommer Henny på att det faktiskt finns en häst på stallet, han brukade nästan alltid stå ute långt in på kvällen ensamen för hans ägare jobbade länge, senare skulle det visa sigg att hon jobba hela 10mil bort på en skola i Sollefteå. Iaf så skulle jag ta hennes, jag smög blygt in i privatstallet och tittade mig omkring, där - tredje boxen till vänster var det. Snabbt knappade jag in numret på mobilen och skyndade mig ut till Henny igen. Sen kom den svåra delen, där jag skulle skriva till henne, allt lät ju sååå dumt? Henny tog då min mobil och skrev, sedan frågade hon mig om det blev bra. Ett "mm" var nog allt jag fick ur mig, så nervös som jag var. En halvtimme senare ungefär fick jag svar, "Det där låter intressant. Kan vi ses ikväll? :)" stod det, exakt vad jag svarade vet jag inte men ett "ja" iaf. Tiden gick och runt åtta var hon där .. Henny stod nog och "skrek" på mig i en kvart för att jag skulle våga gå till henne, tillslut gick jag. Hon stod och mockade, med ryggen vänd mot mig. "Hej .." fick jag ur mig tillslut. Hon vände sig om "Hej! Är det du som är Agnes?" sa hon och log. Då rann all nervositet av mig nog, hon var så glad och hon såg så himla snäll ut. Vi pratade ett bra tag och sen skulle vi gå ut och hämta in Piccabbo. Jag fick ta honom, gud vad jag var nervös då. Haha! När jag gick därifrån var det iaf klart, jag hade nu en häst att ta hand om, det måste nog varit den lyckligaste dagen i mitt liv.
Varje dag i ca. 2 veckor var jag med honom, mockade, mös, tog promenader och borstade. Vi började känna varandra bättre och han blev allt lugnare i min närvaro. Så efter ungefär två veckor skulle jag få rida han, jag tror det var en torsdag. Jag minns iaf att jag borstade han typ fem gånger medans jag väntade på erica, haha .. Tillslut satt jag iaf på hans rygg oh shit vad nervös jag var. Vi fick till trav och skritt iaf och när jag skulle hoppa av tyckte jag det kändes sååå fel för han var så hög. Erica hjälpte mig ner, hahah!
Efter det red jag honom 1-2 gånger i veckan. Till vintern blev han halt så då fortsatte vi att bara mysa och gå korta promenader. När vi sedan skulle börja skritta igång honom igen var jag överlycklig. Vi började trava och tillslut kunde vi rida helt som vanligt igen, hur glad var inte jag då? I Januari (?) kom det som skulle förstöra allt det närmaste halvåret. Det var en fredag, jag hade ridit och gick ut ur ridhuset och skulle vända om och stänga dörren då han blev rädd för något och slet sig. Jag vänder mig om och ser hur hela hästen bara försvinner ner på golvet, jag kommer så väl ihåg hans vettskrämda ansikte .. Lika snabbt är han uppe igen och springer in i stallet, jag står kvar och känner hur tårarna kommer rinandes. Erica Lundqvist kom och jag föll ihop i hennes famn, hade hon inte kommit hade jag antagligen ramlat ihop på golvet. Hon tog mig till Piccabbo, Sandra hade tagit in honom i hans box. Jag grät nog i en timme, medans jag tog av honom grejerna, medans jag mockade. Hela jag bara skakade. Evelina kom, hon ringde Erica åt mig för jag klarade inte av att prata. Erica ringde upp mig senare på kvällen då jag lugnat mig. Dagen efter fick jag veta att han fått en lårkaka och han var typ svullen .. Någon vecka efter skulle Erica till USA och jag skulle ha Piccabbo. Den veckan hade jag sett fram emot och planerat sååå bra, nu kunde jag inte göra något av det , den tiden blev inte som planerat. Efter "olyckan" vågade jag mig upp på han kanske fem gånger men varje gång hade jag panik.
Så fram till Juli red jag inte, vi mös bara och så.
Juli så följde jag med Erica till Ann där han stod på sommarbete. Vi red då ut och ni förstår inte känslan jag hade då, galoppera på min bästa vän ute i skogen, rädslan var borta.
När han kom tillbaka igen började vi med NH och efter ett tag började jag rida honom igen. Det var nog först då vi började komma framåt med avslappning och sånt. Vi jobbar fortfarande på det men vi har såååå kul. Vi ska klara oss igenom allt, för vad som än händer vet jag att han alltid finns där och jag kommer stanna vid hans sida så länge jag får!
on the days I can't see your eyes,
I don't even want to open mine.
But there's really only one thing to say,
God damn you're beatiful to me,
Yes,
You're everything.
2009
Kommentarer
Trackback
