equiiss

Känslan man känner när folk undrar vad som hänt men som inte hör av sig sedan. Känslan när folk bara pratar med en för att de är nyfiken och sedan skiter fan i en sedan. Känslan när folk man varit så tight med bara försvinner sådär. Den känslan är något av de värsta som finns. Vad jag vill komma fram med allt jag skriver i detta inlägg vet jag inte själv riktigt, kanske få bort alla känslor som och tankar som kommer upp i huvudet hela tiden? Kanske för att få alla som försvinner, inte bryr sig osv. att fatta? Kanske inte av någon anledning alls? Ingen vet, dra er egna slutsats. Jag själv har haft många som bara frågar vad som hänt för att vara nyfiken och sedan prata med andra om det. Vända det hit och dit, för att få det att inte låta så hemskt eller för att få det att låta mycket värre och byta åsikt om mig för att något hänt mig, eller för att jag gjort något dumt. Folk som inte kan göra som de vill, utan måste sprida allt vidare för att veta om den ska byta åsikt om en eller inte, hur fair är det? Inte särskilt, nej precis. Och folk som bara försvinner, det krossar en i små bitar. Enda botemedlet är att hitta de där kompisarna som kan göra vad som helst för en. Som kommer till en när man inte orka ta sig upp ur sängen, som då släpper allt och kommer. No matter what. Ni som har en, eller flera sådana - ni kan skatta er själv lyckliga, det är en riktig skatt att ha en sådan vän! Jag vet inte om jag hittat någon sådan än, det vet jag inte. Men jag hoppas jag har, eller hittar den personen snart.